Archive for augusti, 2010

Valrörelsen 2010 för dig som har bråttom, del 1

Resumé:

Pirathistorien för dig som har bråttom

Reaktioner på EU-valet för dig som har bråttom

Taktik 1: Vänta

Hovrätten: ”Pirate Bay döms i september!”

Reinfeldt: ”Psst, valet!”

Hovrätten: ”Pirate Bay döms i oktober!”

*

Mogulerna: ”Varför stämmer vi inga svenskar!?”

Moguladvokaterna: ”Vi väntar till efter valet. The Pirate party, you know?”

Mogulerna: ”Pirates! I. Hate. PIRATES!”

Moguladvokaterna: ”Patience, yesss…”

*

EU: ”Reinfeldt, ni är sena med datalagringen!”

Reinfeldt: ”Hm. Kommer efter valet.”

EU: ”Det blir böter!”

Reinfeldt: ”Hur mycket?”

EU: ”Miljoner. Om dagen.”

Reinfeldt: ”Borg! Betala!”

*

Maud: ”Kommer inte folk att bli väldigt arga efter valet?”

Reinfeldt: ”Äh, det är långt till nästa val.”

Maud: ”Men tänk om det blir regeringskris och nyval?”

Reinfeldt: ”Du får väl akta dig för att krisa då!”

Taktik 2: Tig ihjäl

Nätanvändare: ”Kommer det ännu mer övervakning?”

Reinfeldt: ”Frågan är intressant, men tyvärr är det ingen valfråga.”

Nätanvändare: ”Vad är det då?”

Reinfeldt: ”En icke-fråga… Beklagar, det finns inget jag kan göra.”

*

PP: ”FRA?”

Reinfeldt: ”Jobben och ekonomin, det kommer valet att handla om.”

PP: ”FRA?”

Reinfeldt: ”Tyst nu! Debatten har äntligen har lagt sig! Eller hur Maud?”

Maud: ”Va? Javisst, även vi släppte det just.”

PP: ”Är inte frågan viktig längre?”

Maud: ”Jo, men det finns ingen att diskutera den med.”

PP: ”Piratpartiet?”

Maud: ”Sorry, but the kitchen is gone.”


*

Reporter: ”Är det inte bra att PP hjälper Wikileaks.”

Reinfeldt: ”Mummel mummel. Det är viktigt att hålla sig till lagen, mummel.”

Reporter: ”Vilka gör inte det?”

Reinfeldt: ”Pir… de du just nämnde”

Reporter: ”Hmmmm…. Påminn mig, vilka nämnde jag?”

Reinfeldt: ”Du vet, ett av de övriga partierna.”

Reporter: ”FI?”

Reinfeldt: ”Nej!”

Reporter: ”SPI?”

Reinfeldt: ”Äsch, driver du med mig? Hursom, lagen… viktig. Och jobben, mycket bra valfråga.”

Taktik 3: The noble art of smutskastning

PP: ”Insändare 217!”

Expressen: ”Tyvärr, ingen plats.”

PP: ”Press release 164?”

Expressen: ”Gäsp… Ett ögonblick, telefonen. Hallå…

Vadå? PP? Barnporr? Stoppa pressarna!”

PP: ”Here we go again.”

Expressen: ”Extra: Granne till f.d. piratpartist misstänkt för Manga-innehav!”

*

Media: ”Wikileaks är yttrandefrihet!”

PP: ”PP samarbetar med Wikileaks”

Media: ”Wikileaks, dödslistor på en bricka!”

*

Media: ”Assange häktad för våldtäkt!”

Assange: ”Hur sa? OK, kommer strax.”

Media: ”Assange inte häktad längre!”

Världen: ”Wtf?”

**

Usch, vilka hemskheter! Vi tar och tröstar oss med lite deltagarkultur.

Intressant?

Länkkärlek:

Satmaran om tystnad

Badlands Hyena om kompisröstning

Emma opassande om att våga vägra hata.

Stoppa pressarna! Lysande inlägg om skolan på Full Mental Straightjacket!

Annonser

Comments (7)

Sagan om statsministern och folket

I ett land styrde för länge sedan en statsminister, en stor ledare. Han var alls ingen ond människa, utan en lyssnande man. I landet bodde också ett folk. Folket led svårt av fattigdom och hunger, sjukdomar och orättvisa brukspatroner. Statsministern såg detta och satte sina underhuggare att ta tag i problemen. Han stiftade rättvisa lagar, och fördelade mat och pengar så att alla fick något, men den som gjorde ett gott arbete för allas bästa fick lite mer till sig själv.

Folket njöt av förändringarna och tyckte att de bodde i ett riktigt folkhem. Statsministern kallade de kort och gott ”landsfadern”. De undrade om de kunde återgälda hans stora tjänster på något sätt.

Statsministern blev smickrad av berömmet men förklarade ödmjukt att folkets lycka var belöning nog.

Folket älskade sin statsminister. Varje valdag gick de man ur huse och lade hans valsedel i valurnan och återgick sedan till sin lyckliga vardag.

*

En dag kom finansministern in till statsministern med en besvärad rynka i pannan.
”Jag tror inte att alla betalar så mycket skatt som de borde.”, sa han.
”Vad ska jag göra åt det?”, frågade statsministern.
”Jag behöver en inkomstdeklaration från var och en.”

Statsministern gick till folket och sa:

”Mitt folk! Ni ska från och med nu varje år lämna in papper där ni visar hur mycket pengar ni tjänar varje år. Det är för er egen skull.”

Folket förstod att detta var bra och rätt och riktigt.

*

Ett antal år senare kom direktören för trafiksäkerhetsverket och knackade på statsministerns dörr. Statsministern släppte in honom och mannen tog nervöst till orda: ”Herr statsminister, de allt fler automobilerna på våra vägar orsakar mycket problem och det sker t.o.m. dödsfall.”
”Vad ska jag göra åt det?”, frågade statsministern.
”Vi behöver utfärda förarbevis som visar att varje förare har tillräckliga kunskaper och omdöme för att framföra sitt fordon. Detta bevis måste varje förare medhava och uppvisa närhelst polisen vill se det.”

Statsministern gick till folket och sa:
”Mitt folk! Varje automobilförare ska från och med nu på uppmaning kunna uppvisa ett förarbevis. Detta är för allas säkerhet.”

Folket nickade i samförstånd.

*

Så en dag många år senare var det kö utanför statsministerns dörr. Där var polischefen, som ville få avlyssna misstänkta grova brottslingar. Där var forskaren som ville ta DNA-prov på varje nyfött barn. Där var en stor mediamogul från andra sidan havet som inte sålde så många plastskivor som han skulle kunnat om ”de där parasiterande snyltarna till ungdomar” kunde fås att upphöra med sitt maniska spridande av hans information. Där var chefen för säkerhetspolisen som faktiskt inte sa något alls, men som med stort intresse lyssnade på varje ord, såsom när polischefen tillade att kameror borde sättas upp på platser med mycket vandalisering.

Detta var mycket på en gång för den gode statsministern. Han funderade igenom alla krav, och resonerade som så att varje kravställare verkligen hade bra argument för sin sak. Han beslutade sig för att på nytt tala till sitt folk, men i sitt stilla sinne undrade han om folket verkligen skulle förstå varför allt detta var nödvändigt.

Han sa: ”Mitt folk! Det är nya tider nu. Vi står inför många problem – jag kan inte ens räkna upp dem alla för er här idag.”

Därefter började han berätta om alla förändringar som situationen krävde. Den goda stämning som alltid rådde då folket hade nöjet att få lyssna till sin härskare byttes småningom mot en eftertänksam tystnad. Grupper av medborgare börja viska sinsemellan och stämningen var allt annat än god. Så stor var emellertid tilliten till deras kära ledare att de lät detta passera och de återgick till sina dagliga sysslor. Dock kunde de inte skaka av sig känslan av att någon lyssnade på dem, och det var inte deras vänner, utan någon annan som de inte kände.

*

En dag när invånarna i en liten stad i utkanten av riket som vanligt samlades på torget för att idka torghandel och prata strunt hände någonting som var både oväntat och chockerande. Stadens timmerhuggare blev plötsligt bortsläpad av uniformerade vakter. Utan ett ord försvann vakterna, och timmerhuggaren med dem. Under kvällen spreds i staden ett rykte om att timmerhuggaren hade mördat en flicka. Stadsborna visste inte vad de skulle tro. Fram tills nu hade de aldrig kunnat tro att denne så vänlige man skulle kunna göra något sådant.

Några dagar senare dök så timmerhuggaren upp på torget, men han stod knappt att känna igen. Ansiktet var blåslaget, hans högerarm hängde slapp intill sidan och han haltade illa. Endast hans bästa vänner vågade närma sig honom, för ryktet om mordet hade inte undgått någon. Han berättade att han tagits in till förhör för att en kamera hade fångat honom på bild när han köpte en mycket speciell och sällsynt yxa. Det berättades för honom att det var exakt en sådan yxa som användes vid mordet. Dessutom visste man att mördaren var av samma längd och bar en likadan mössa som skogshuggaren.

”De var just i färd med att dra sanningen ur mig när polischefen kom in och berättade att en annan man fått dåligt samvete och erkänt mordet.”

Statsministern hade knappast en lugn stund nu för tiden. Om han inte fick besök av folk som ville ha mer kameror och kontroll, så var det av folk som förklarade hur olyckliga de känt sig sedan händelsen med skogshuggaren.

*

Så en dag kom en välklädd man med mörka glasögon på besök hos statsministern. Han ville inte säga vem han var, vilket först irriterade statsministern. Mannen bjöd dock på fint vin och en cigarr av ett ofattbart dyrt märke och fick med sitt lugn och sina vackra ord statsministern att slappna av efter den senaste tidens hårda press från olika håll. Slutligen kom det fram att mannen jobbade med synnerligen avancerad brottsbekämpning. Han och hans kollegor kände till mycket stora hot mot landet, ja mot alla länder. Dessa hot var mycket hemliga och fick inte under några som helst omständigheter diskuteras öppet. Statsministern började känna sig besvärad och frågade:
”Finns det någonting jag kan göra?”
”Det finns”, sade mannen, ”bara en sak att göra. Vi måste ha så mycket information som möjligt. Det behövs kameror överallt, även i alla hem. Alla telefoner måste avlyssnas och positionsbestämmas. Alla register måste samköras. Alla måste ständigt ha identitetshandlingar med sig. Då – kanske – kan vi möta det här hotet.”

Statsministern spände ögonen i mannen.
”Om vi genomför det här kan folket aldrig känna lycka mer! Jag gör det inte!”
Mannen log: ”Jag har resurser. Om du gör det, blir du rikare än du kunnat drömma om.”

Statsministerns käkar var hårt spända och svettdroppar flöt i hans panna.

”Om du inte gör det … får folket se de här.”

Mannen kastade ett antal foton på bordet, tagna av några av alla miljontals kameror. Bilderna föreställde alla statsministern, i de hemskaste och mest pinsamma sammanhang. Inget enda av dessa får komma ut, tänkte statsministern och kastade sig över fotona.
Mannen bara log igen och lämnade rummet. Långsamt insåg statsministern hur lönlöst det var. Naturligtvis fanns det kopior, självklart gjorde det det.

Nästa dag stod statsministern allvarlig på palatsets balkong. Nedanför väntade folket. Många var de som hoppades på att få sitt
privatliv tillbaka. Men redan i statsministerns första mening stod det klart att det endast var mer av samma vara. Han hade bara hunnit
till avsnittet om telefonerna när en välriktad tomat rakt i munnen tystade honom och lämnade honom gapande och skräckslaget stirrande.

En liten flicka – händelsevis dottern till den felaktigt anklagade skogshuggaren – var den som slutligen vågade höja sin stämma. Hon skrek hjärtskärande:
”Gå hem! Du har ingenting mer här att göra!”
Folkmassan tog med kraftigare och kraftigare stämma upp orden:
”Gå hem! Gå hem!”

Med dessa ord ringande i öronen gick statsministern hem. Väl hemma packade han sin resväska. Sedan reste han långt, långt bort och syntes aldrig till i landet mer.

SLUT

Sagan är löst baserad på en annan saga som finns i många versioner, här är en.

Kom ihåg, om du inte röstar på Piratpartiet i riksdagsvalet kan landet i sagan vara Sverige.

Intressant?

Kommentera