Bodström söker asyl i Piratpartiet

Före detta justitieminister Thomas Bodström, som varit försvunnen under valrörelsen och tros ha flytt till Florida har nu påträffats i Piratpartiets högkvarter. Rykten gör gällande att han efter att ha gjort sig omöjlig som minister nu tänker söka politisk asyl i Piratpartiet! Vi sänder direkt från Piratpartiets högkvarter:

Intressant?

Comments (3)

Valrörelsen 2010 för dig som har bråttom, del 1

Resumé:

Pirathistorien för dig som har bråttom

Reaktioner på EU-valet för dig som har bråttom

Taktik 1: Vänta

Hovrätten: ”Pirate Bay döms i september!”

Reinfeldt: ”Psst, valet!”

Hovrätten: ”Pirate Bay döms i oktober!”

*

Mogulerna: ”Varför stämmer vi inga svenskar!?”

Moguladvokaterna: ”Vi väntar till efter valet. The Pirate party, you know?”

Mogulerna: ”Pirates! I. Hate. PIRATES!”

Moguladvokaterna: ”Patience, yesss…”

*

EU: ”Reinfeldt, ni är sena med datalagringen!”

Reinfeldt: ”Hm. Kommer efter valet.”

EU: ”Det blir böter!”

Reinfeldt: ”Hur mycket?”

EU: ”Miljoner. Om dagen.”

Reinfeldt: ”Borg! Betala!”

*

Maud: ”Kommer inte folk att bli väldigt arga efter valet?”

Reinfeldt: ”Äh, det är långt till nästa val.”

Maud: ”Men tänk om det blir regeringskris och nyval?”

Reinfeldt: ”Du får väl akta dig för att krisa då!”

Taktik 2: Tig ihjäl

Nätanvändare: ”Kommer det ännu mer övervakning?”

Reinfeldt: ”Frågan är intressant, men tyvärr är det ingen valfråga.”

Nätanvändare: ”Vad är det då?”

Reinfeldt: ”En icke-fråga… Beklagar, det finns inget jag kan göra.”

*

PP: ”FRA?”

Reinfeldt: ”Jobben och ekonomin, det kommer valet att handla om.”

PP: ”FRA?”

Reinfeldt: ”Tyst nu! Debatten har äntligen har lagt sig! Eller hur Maud?”

Maud: ”Va? Javisst, även vi släppte det just.”

PP: ”Är inte frågan viktig längre?”

Maud: ”Jo, men det finns ingen att diskutera den med.”

PP: ”Piratpartiet?”

Maud: ”Sorry, but the kitchen is gone.”


*

Reporter: ”Är det inte bra att PP hjälper Wikileaks.”

Reinfeldt: ”Mummel mummel. Det är viktigt att hålla sig till lagen, mummel.”

Reporter: ”Vilka gör inte det?”

Reinfeldt: ”Pir… de du just nämnde”

Reporter: ”Hmmmm…. Påminn mig, vilka nämnde jag?”

Reinfeldt: ”Du vet, ett av de övriga partierna.”

Reporter: ”FI?”

Reinfeldt: ”Nej!”

Reporter: ”SPI?”

Reinfeldt: ”Äsch, driver du med mig? Hursom, lagen… viktig. Och jobben, mycket bra valfråga.”

Taktik 3: The noble art of smutskastning

PP: ”Insändare 217!”

Expressen: ”Tyvärr, ingen plats.”

PP: ”Press release 164?”

Expressen: ”Gäsp… Ett ögonblick, telefonen. Hallå…

Vadå? PP? Barnporr? Stoppa pressarna!”

PP: ”Here we go again.”

Expressen: ”Extra: Granne till f.d. piratpartist misstänkt för Manga-innehav!”

*

Media: ”Wikileaks är yttrandefrihet!”

PP: ”PP samarbetar med Wikileaks”

Media: ”Wikileaks, dödslistor på en bricka!”

*

Media: ”Assange häktad för våldtäkt!”

Assange: ”Hur sa? OK, kommer strax.”

Media: ”Assange inte häktad längre!”

Världen: ”Wtf?”

**

Usch, vilka hemskheter! Vi tar och tröstar oss med lite deltagarkultur.

Intressant?

Länkkärlek:

Satmaran om tystnad

Badlands Hyena om kompisröstning

Emma opassande om att våga vägra hata.

Stoppa pressarna! Lysande inlägg om skolan på Full Mental Straightjacket!

Comments (7)

Sagan om statsministern och folket

I ett land styrde för länge sedan en statsminister, en stor ledare. Han var alls ingen ond människa, utan en lyssnande man. I landet bodde också ett folk. Folket led svårt av fattigdom och hunger, sjukdomar och orättvisa brukspatroner. Statsministern såg detta och satte sina underhuggare att ta tag i problemen. Han stiftade rättvisa lagar, och fördelade mat och pengar så att alla fick något, men den som gjorde ett gott arbete för allas bästa fick lite mer till sig själv.

Folket njöt av förändringarna och tyckte att de bodde i ett riktigt folkhem. Statsministern kallade de kort och gott ”landsfadern”. De undrade om de kunde återgälda hans stora tjänster på något sätt.

Statsministern blev smickrad av berömmet men förklarade ödmjukt att folkets lycka var belöning nog.

Folket älskade sin statsminister. Varje valdag gick de man ur huse och lade hans valsedel i valurnan och återgick sedan till sin lyckliga vardag.

*

En dag kom finansministern in till statsministern med en besvärad rynka i pannan.
”Jag tror inte att alla betalar så mycket skatt som de borde.”, sa han.
”Vad ska jag göra åt det?”, frågade statsministern.
”Jag behöver en inkomstdeklaration från var och en.”

Statsministern gick till folket och sa:

”Mitt folk! Ni ska från och med nu varje år lämna in papper där ni visar hur mycket pengar ni tjänar varje år. Det är för er egen skull.”

Folket förstod att detta var bra och rätt och riktigt.

*

Ett antal år senare kom direktören för trafiksäkerhetsverket och knackade på statsministerns dörr. Statsministern släppte in honom och mannen tog nervöst till orda: ”Herr statsminister, de allt fler automobilerna på våra vägar orsakar mycket problem och det sker t.o.m. dödsfall.”
”Vad ska jag göra åt det?”, frågade statsministern.
”Vi behöver utfärda förarbevis som visar att varje förare har tillräckliga kunskaper och omdöme för att framföra sitt fordon. Detta bevis måste varje förare medhava och uppvisa närhelst polisen vill se det.”

Statsministern gick till folket och sa:
”Mitt folk! Varje automobilförare ska från och med nu på uppmaning kunna uppvisa ett förarbevis. Detta är för allas säkerhet.”

Folket nickade i samförstånd.

*

Så en dag många år senare var det kö utanför statsministerns dörr. Där var polischefen, som ville få avlyssna misstänkta grova brottslingar. Där var forskaren som ville ta DNA-prov på varje nyfött barn. Där var en stor mediamogul från andra sidan havet som inte sålde så många plastskivor som han skulle kunnat om ”de där parasiterande snyltarna till ungdomar” kunde fås att upphöra med sitt maniska spridande av hans information. Där var chefen för säkerhetspolisen som faktiskt inte sa något alls, men som med stort intresse lyssnade på varje ord, såsom när polischefen tillade att kameror borde sättas upp på platser med mycket vandalisering.

Detta var mycket på en gång för den gode statsministern. Han funderade igenom alla krav, och resonerade som så att varje kravställare verkligen hade bra argument för sin sak. Han beslutade sig för att på nytt tala till sitt folk, men i sitt stilla sinne undrade han om folket verkligen skulle förstå varför allt detta var nödvändigt.

Han sa: ”Mitt folk! Det är nya tider nu. Vi står inför många problem – jag kan inte ens räkna upp dem alla för er här idag.”

Därefter började han berätta om alla förändringar som situationen krävde. Den goda stämning som alltid rådde då folket hade nöjet att få lyssna till sin härskare byttes småningom mot en eftertänksam tystnad. Grupper av medborgare börja viska sinsemellan och stämningen var allt annat än god. Så stor var emellertid tilliten till deras kära ledare att de lät detta passera och de återgick till sina dagliga sysslor. Dock kunde de inte skaka av sig känslan av att någon lyssnade på dem, och det var inte deras vänner, utan någon annan som de inte kände.

*

En dag när invånarna i en liten stad i utkanten av riket som vanligt samlades på torget för att idka torghandel och prata strunt hände någonting som var både oväntat och chockerande. Stadens timmerhuggare blev plötsligt bortsläpad av uniformerade vakter. Utan ett ord försvann vakterna, och timmerhuggaren med dem. Under kvällen spreds i staden ett rykte om att timmerhuggaren hade mördat en flicka. Stadsborna visste inte vad de skulle tro. Fram tills nu hade de aldrig kunnat tro att denne så vänlige man skulle kunna göra något sådant.

Några dagar senare dök så timmerhuggaren upp på torget, men han stod knappt att känna igen. Ansiktet var blåslaget, hans högerarm hängde slapp intill sidan och han haltade illa. Endast hans bästa vänner vågade närma sig honom, för ryktet om mordet hade inte undgått någon. Han berättade att han tagits in till förhör för att en kamera hade fångat honom på bild när han köpte en mycket speciell och sällsynt yxa. Det berättades för honom att det var exakt en sådan yxa som användes vid mordet. Dessutom visste man att mördaren var av samma längd och bar en likadan mössa som skogshuggaren.

”De var just i färd med att dra sanningen ur mig när polischefen kom in och berättade att en annan man fått dåligt samvete och erkänt mordet.”

Statsministern hade knappast en lugn stund nu för tiden. Om han inte fick besök av folk som ville ha mer kameror och kontroll, så var det av folk som förklarade hur olyckliga de känt sig sedan händelsen med skogshuggaren.

*

Så en dag kom en välklädd man med mörka glasögon på besök hos statsministern. Han ville inte säga vem han var, vilket först irriterade statsministern. Mannen bjöd dock på fint vin och en cigarr av ett ofattbart dyrt märke och fick med sitt lugn och sina vackra ord statsministern att slappna av efter den senaste tidens hårda press från olika håll. Slutligen kom det fram att mannen jobbade med synnerligen avancerad brottsbekämpning. Han och hans kollegor kände till mycket stora hot mot landet, ja mot alla länder. Dessa hot var mycket hemliga och fick inte under några som helst omständigheter diskuteras öppet. Statsministern började känna sig besvärad och frågade:
”Finns det någonting jag kan göra?”
”Det finns”, sade mannen, ”bara en sak att göra. Vi måste ha så mycket information som möjligt. Det behövs kameror överallt, även i alla hem. Alla telefoner måste avlyssnas och positionsbestämmas. Alla register måste samköras. Alla måste ständigt ha identitetshandlingar med sig. Då – kanske – kan vi möta det här hotet.”

Statsministern spände ögonen i mannen.
”Om vi genomför det här kan folket aldrig känna lycka mer! Jag gör det inte!”
Mannen log: ”Jag har resurser. Om du gör det, blir du rikare än du kunnat drömma om.”

Statsministerns käkar var hårt spända och svettdroppar flöt i hans panna.

”Om du inte gör det … får folket se de här.”

Mannen kastade ett antal foton på bordet, tagna av några av alla miljontals kameror. Bilderna föreställde alla statsministern, i de hemskaste och mest pinsamma sammanhang. Inget enda av dessa får komma ut, tänkte statsministern och kastade sig över fotona.
Mannen bara log igen och lämnade rummet. Långsamt insåg statsministern hur lönlöst det var. Naturligtvis fanns det kopior, självklart gjorde det det.

Nästa dag stod statsministern allvarlig på palatsets balkong. Nedanför väntade folket. Många var de som hoppades på att få sitt
privatliv tillbaka. Men redan i statsministerns första mening stod det klart att det endast var mer av samma vara. Han hade bara hunnit
till avsnittet om telefonerna när en välriktad tomat rakt i munnen tystade honom och lämnade honom gapande och skräckslaget stirrande.

En liten flicka – händelsevis dottern till den felaktigt anklagade skogshuggaren – var den som slutligen vågade höja sin stämma. Hon skrek hjärtskärande:
”Gå hem! Du har ingenting mer här att göra!”
Folkmassan tog med kraftigare och kraftigare stämma upp orden:
”Gå hem! Gå hem!”

Med dessa ord ringande i öronen gick statsministern hem. Väl hemma packade han sin resväska. Sedan reste han långt, långt bort och syntes aldrig till i landet mer.

SLUT

Sagan är löst baserad på en annan saga som finns i många versioner, här är en.

Kom ihåg, om du inte röstar på Piratpartiet i riksdagsvalet kan landet i sagan vara Sverige.

Intressant?

Kommentera

Mer kontroll, någon?

Jag har piratifierat Galenskaparnas text ”Bara sport”. Originalet heter Mucho gusto och kan avnjutas här.

Undrar om någon med körkontakter vill fixa en liten ljudfil med en kör som sjunger min text. I så fall lovar jag evig credit på min blogg samt att jag gör en litet bildspel/animation till sången och lägger upp.

När man mailat nåt och sen hoppas blott bara en kan läsa *lol*
Nej då blir man matt för då vet man att det kryllar av kontroll
Ja de e sökning o spaning o lyssning o lagring o ändå vill de ha:
Mer kontroll, mer kontroll, bara massor av kontroll
För det finns smuggling o bomber o ryssar o nätverk o usch då en pirat!

Dom berättar hur vi är o tär o gör o stör,
hur det stjäls o bränns o sänds.
Tankas o seedas o delas o tittas
o lyssnas på varendaste refräng
o de e länkar o filer o diskar o skivor o jävla pirate bay

O överallt så mutar dom o mutar dom
o lobbar dom o lobbar dom
o hotar dom o hotar dom
o stoppar dom o stoppar dom
o stämmer dom o stämmer dom
o gapar dom o gapar dom,
gapar efter mera.

Då sätter vi oss på tvären
Då sätter vi ner foten
och startar ett nytt fantastiskt parti-i-i-i-i.

Vem ska ta bollen
jo bollen till Rickard
o Rickard till forum
o forum till bloggar
o bloggar till upprop
o upprop till gatan
o gatan till folket
o folket till urnan
o 7.1 procent, HEJ!

O så över nu till en intervju med en man som tatt mandat,
o det känns väl bra?
– Ja det gör det, ja!
Snart e nästa riksdagsval
För vi har skrivit o vädjat o bloggat o skrikit men spelade det nån roll?
Mer kontroll, mer kontroll, bara massor av kontroll

Och dom kör sitt snack o man kallas pack o tjuv o parasit
Man e anarkist, man e kommunist, o en finnig liten skit
Men vi blir fler o fler som står upp och säger vi vill inte ha
Mer kontroll, mer kontroll, bara massor av kontroll

Dom berättar att dom håller med om allt vi vill
om fri kultur o mer därtill
Löften om bättring från höger o vänster
o självklart ska vi stoppa FRA
o alla lovar o fjäskar o vrider o vänder o ljuger o tror sig själv
[grodläte]

Men senare så  backar dom o backar dom o bluffar dom o bluffar dom
jagar dom o jagar dom o haffar dom o haffar dom
häktar dom o häktar dom o straffar dom o straffar dom
dom som delar med sig

Sen bränner vi vårat krut
sen lär vi dem veta hut
sen kastar vi lobbyn ut,
labadabadam till slut,
ladam

Intressant?

Kommentera

Thomas Bodström, pirat?

Kan Thomas Bodström bli en pirat? Bedöm själv. Se till att Captions är aktiverat så att du ser den svenska texten, klicka på trekantsymbolen längst ner till höger och sedan på undertextsymbolen.

Intressant?

Comments (4)

Karl-Sigfrid Jonssons julafton

Blondinbella vill slippa Karl-Bertil på julafton. Hennes bloggläsare vill ha honom kvar. Jag vill ju att alla ska bli nöjda så jag har som en kompromiss gjort följande mer tidsenliga modernisering av Tage Danielssons gamla saga.

Sagan om Karl-Sigfrid Jonssons julafton

Det var en gång en jul för länge sedan, då man ännu kunde se människor gå omkring på gatorna. På den tiden var det ingen total övervakning, så fritänkare och udda stackare behövde inte hålla sig borta ur kamerornas åsyn utan strövade fritt omkring.

När den här julen närmade sig blev det som vanligt ett skrivande och stånkande, ett paketerande och korvstoppande och ett vansinnigt uppsving i mediabranschen som gjorde att de rika knösarna till mediamoguler blev ännu rikare och de fattiga satarna till kunder ännu fattigare.

På ett pojkrum i landets huvudstad satt Karl-Sigfrid Jonsson och sorterade familjens skivsamling. Karl-Sigfrid var fjorton år och gick i skolan, men just nu satt han alltså och sorterade familjens stora skivsamling. Medan Karl-Sigfrid gjorde detta tänkte han på Anakata. Anakata var Karl-Sigfrids idol, för det här var på den tiden då en finnig fjortonårings idoldyrkan inte nödvändigtvis behövde vara av sexuell natur.

Överhetstrots, kamratskap, tjocka nördar som munhöggs med moguladvokater för en rättvis sak, ett fritt internet och fettdrypande pizzabitar till middag – se där några av de företeelser som för Karl-Sigfrid framstod som det högsta livet hade att bjuda. Och så förstås den laglösa rättvisans princip: att kopiera från de rika och sprida till de fattiga.

Det var nu som Karl-Sigfrid fattade sitt beslut.

Dagen därpå surfade Karl-Sigfrid in på en prisjämförelsesida på internet och började åter nogsamt gå igenom den nu välsorterade skivsamlingen. Hans blick granskade vaket priset på varje skiva.
Alla de prisvärda skivorna la han tillbaka i skivsamlingen, men när han träffade på en hutlöst dyr skiva lät han oförmärkt denna slinka ner i en särskild hög bredvid sig.

På kvällen hade han gått igenom nästan hela skivsamlingen och den särskilda högen hade vuxit sig riktigt stor. Han märkte att han glömt äta middag men påminde sig om att ädla syften går före mat här i världen.

Resten av kvällen arbetade han hungrig och förnöjd utan att plocka undan några flera skivor. Jo, en enda lade han åt sidan; det var en ljudbok av en av hans gamla förebilder Jan Guillou. Guillou var en rättskaffens man som inte tvekade att sitta i fängelse för sanning och rättvisa. I utövningen av en ideell verksamhet får man inte skona sina egna, resonerade han. Guillous ljudbok är för dyr, följaktligen hamnar den i den särskilda högen. Högen nådde nu nästan ända upp till taket.

*

Nästa dag var självaste julafton. Karl-Sigfrid väcktes klockan tolv av sin ömma moder, som stod vid sängen med glitter i håret och kaffebricka med pepparkaksgrisar i händerna och sa: ”Karl-Sigfrid, det står en hög stapel med skivor bredvid din säng!”

”Å”, svarade Karl-Sigfrid yrvaket, ”det är såna som jag ska sortera.”

”Stackars pojke”, sa hans ömma moder, ”ska han behöva arbeta och slita på självaste julafton också.”

”Man måste göra sin plikt här i livet förstår mamma”, sa Karl-Sigfrid och såg lite extra trött ut. ”Ett väl utfört arbete ger en inre frid och är den grund varpå samhället vilar.”

Karl-Sigfrids ömma moder gick rörd därifrån.

*

Karl-Sigfrid klädde sig och satte på sin dator. Han rippade varje skiva, skapade torrentfiler och lade upp på The Pirate Bay. Varje torrent märkte han med information om innehållet och lade till hälsningen: GOD JUL ÖNSKAR EN OKÄND VÄLGÖRARE.

*

Julaftonen förflöt för Karl-Sigfrids del i det tillstånd av inre glädje som goda gärningar skänker gärningsmannen. Klapparna delades ut, alla skrattade åt de roliga verserna på paketen, och julaftonen utmynnade i den gemensamma känsla av andakt som endast en gammal långfilm på TV kan förunna människorna. Mitt i filmen ringde telefonen. Mor svarade.

”Goddag Jan! God jul! Vadå… Ljudbok? … Näej vi har inte spridit nån ljudb… vadå? Fiendens fiende? Spännande spionroman… jag är ledsen Jan, men vi har inte… jaja gör det, Jan! Ajö då. God fortsä…”
Karl-Sigfrid satt med hjärtat i halsgropen.
”Jan Guillou säger att hans ljudbok har spridits från vår dator! Kan du begripa det, Karl-Sigfrid, du som sysslar med datorer?”
Under bråkdelen av en sekund genomgick Karl-Sigfrid en inre kris. Ljuga för mor på julafton? Nej! Rakryggat yppa sanningen? Ja!
”Jag kopierade ljudboken och lade upp på The Pirate Bay”, sa Karl-Sigfrid.
Modern ryckte till.
”Vad sa du att du gjorde sa du?”
”Jag kopierade Guillous ljudbok åt de fattiga.”
”Är du inte klok, pojke!”
”Jag har kopierat en massa andra skivor också från rika människor och spridit dem till fattiga människor.”
”Va?! Jag har närt en digital kommunist vid min barm!”
Modern tvingade Karl-Sigfrid att ringa upp Guillou och berätta sanningen. Guillou blev rasande.
”Men Jan”, protesterade Karl-Sigfrid, ”du sa ju själv på 70-talet att man inte får övervaka människor.”
”Sa och sa! Det är ju min ljudbok! Och vad tror du alla dom andra ska säga? Vem är det du har stulit ifrån mer än mej?”
”Det ser man med en enkel sökning på The Pirate Bay”, sa Karl-Sigfrid.
”Fattar du vad du har gjort? Du kan åka in på anstalt för det här!”
”Jag är beredd att ta mitt straff, Jan. Jag har skänkt lite glädje åt dessa olyckliga som inte äger ett eget bokförlag, det är vad jag har gjort.”
Jan Guillou höll på att kvävas av julilska.
”I morron är det du som följer med mig runt till alla som du har stulit ifrån och ber om ursäkt!”
Den för tillfället inte fullt så ömma modern tillade:
”Marsch i säng! Du får inte se hur filmen slutar!”
Karl-Sigfrid gick i säng. Han hade redan läst på internet hur filmen slutade.

*

Låt oss nu stanna upp ett ögonblick och ställa några frågor. Hade icke den grymme Guillous hjärta veknat om han med egna ögon fått bevittna den glädje som Karl-Sigfrid spritt ut över samhällets invånare. Om han sett Satmaran ta sin långrandiga dokumentär om sidenslipstillverkning till sitt hjärta, hade icke då hans ögon mjuknat? Hade han kunnat framhärda i sin ilska om han fått kasta en blick in i den arbetslöse Rick Falkvinges hem där barnen storögt betraktade japanska sexlekar med batonger av päronträ? Och hur skulle han ha kunnat harmas i sitt innersta om han fått vara med när Farmor Gun öppnade sin tar-fil och med tårade ögon provlyssnade en timmas rippad dödsmetall?

*

Frampå dagen tog Jan Guillou med sig sin sökutskrift och Karl-Sigfrid och gav sig ut på pilgrimsfärd till ett antal medmänniskor med en årsinkomst på över 5 basiljoner kronor.

Filosofie doktor Lars Gustafsson öppnade dörren.
”Goddag”, sa Jan Guillou generat. ”Det är så att Karl-Sigfrid här har spridit ett av herrskapets verk på internet.”
”Jag skulle be så mycket om ursäkt”, sa Karl-Sigfrid, ”men du är ju så rik och lycklig och har dessutom fått många nya läsare, och jag har sett till att det också har fått sprida lite julglädje i samhällets bottenskikt.”
Filosofie doktor Lars Gustafsson stod och gapade.
”Det var förbanne mig det finaste jag hört sen jag publicerades”, utbrast han sen. ”Vill du ha en diktsamling?”

*

Karl-Sigfrids förlåtelseresa formade sig mer och mer till en ren triumffärd. Vart han kom så mottogs han som en hjälte, och de kopierade upphovsmännens glädje över att samlingsalbum och ljudböcker hamnat hos bättre behövande visste inga gränser.

I Tage Danielssons ursprungliga saga tinade Tyko Jonsson upp och utbringade ett fyrfaldigt leve för Karl-Bertil. Jag vet inte riktigt hur den uppdaterade versionen ska sluta. Har svärmen ett förslag, eller ska vi låta framtiden utvisa det?

Intressant?

Comments (21)

Lek med bildekal

Valet är över och det är dags att fullfölja överenskommelsen med hustrun att

ta av de kära bildekalerna. Hm, måste bara leka lite först.

Urspringlig biltext

Magnus funderar

Pirat aptitretare

Magnus äter en bränd skiva

Magnus retas

Magnus retas med RIAA (Recording Industry Association of America)

Lite seriöst också: lokalblaskan Kungsbackanytt gör en uppföljningsartikel efter valsuccén. Även Kungsbackaposten har en uppföljning, men den finns inte länkbar.

Intressant?

Comments (8)

Older Posts »
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.